V 38

Gravid. 

Innan jag blev gravid hade jag förväntningar på att jag skulle bli svintjock, gå upp typ 20 kg och få bristningar över hela mage lår och bröst. Att Jag skulle få foglossningar från helvetet och så vidare. 

Visst, jag fick tyvärr bristningar på nedre delen av magen i början av v 37 men det är långt ifrån så illa som jag trodde. Jag har inte fått några på bröst eller lår. De enda fysiska jobbiga var illamående i början och väldigt mycket sammandragningar från v 28 typ. Klagade just i v 28 igen på illamående å att inte kunna sova men som tur är varade inte många veckor.   Men foglossningar vet jag inte ens hur det känns? Vikten har pendlat lite men just nu i v 38 ligger jag på 9,5 kg plus.  Och då har jag ätit exakt vad jag vill och är sugen på. Tyvärr alledes förmycket socker vilket jag har dåligt samvete för. 

MEN.

Rent psykiskt har det varit en berg och dalbana. Att inte ha kontroll har varit jobbigt. 

Fram till v 12 innan ultraljudet var jag säker på att det inte var något i magen, att stickan visat fel och att jag inbillade mig att jag var gravid. 

Efter UL så var jag lugn ett par veckor sen började ångesten fram till v 20. JAG KÄNDE INGENTING i magen, inget fladder som det stod att man skulle känna från vecka 16-18. 

Från andra UL i v 20 vart jag lugn igen. Han mådde bra och var normal där inne. Och från v 21 kände jag honom hela tiden. Sen har han varit väldigt livlig. Gjorde dock en extra ctg- kurva i v 29 för han hade varit stilla 12 timmar, men han kom igång innan jag ens kom till barnmorskan. Från att han fixerade sig i v 35 har han dock varit extremt ojämn i sitt rörelsemönster vilket fått mig att bryta ihop ett par gånger. Att ena dagen typ vända ut och in på min mage till att andra dagen inte röra sig alls, trots sockerchock, kall dryck och provocerande tryckningar på magen. 

Inatt och imorse har vi hängt på förlossningen för långa ctg- kurvor på grund av detta.  Även ett ultraljud fick vi göra. Allt såg normalt ut, bäbis rörde sig och hjärtfrekvensen var bra, det tog dick ett tag innan han kom igång å röra sig. Där och då började de diskutera om de skulle sätta igång förlossningen direkt. Ena sidan av mig sa "ja, ja jag slipper oroa mig i typ 2,5 vecka till" och andra sidan av mig ville absolut inte, jag vill ju att allt ska ske så naturligt som möjligt. Nu vart det inget alternativ ändå, men fortsätter han att vara så ojämn så får vi väl se.. Jag hoppas dock på att han självmant hill komma ut till världen snart.