Ibland vill jag bara stänga ner Facebook, Twitter & Instagram. Leva lite mer i nuet. Den där jäkla telefonen åker upp när man äter mat (oavsett hemma eller restaurang), tittar på tv (missar halva programmet) & varje rast och ledig tid. Vad är man egentligen rädd för att missa? Vad en bekants unge kräktes upp idag? Är man rädd att missa att lägga upp bilden när man tränade ett hårt träningspass? Missförstå mig inte, jag är ju lika dan....Pinsamt att erkänna, men "Hej jag heter Sabine och är en social media- narkoman".
Ja, det är sanningen. Likt en alkis försökt gömma flaskan och hittat den har jag hittat tillbaka till Facebook. De få gånger jag försökt lägga det åt sidan vill säga. Kan nästan jämföra det med när man var ung och precis börjat gå på fester. Jag ville alltid vara med, livrädd för att missa något, ALLA andra skulle ju vara där. Ingenting får missas, varenda jäkla gormémiddag, frukost, träningspass och skogspromenad ska dokumenteras. Gud förbjude om man skulle missa något, för vad är riktiga upplevda stunder bevarade i minnet jämfört mot ett fullt minneskort i mobilen egentligen?!
Dags att värdera om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar