Jag hatar att jag hatar att vara själv. Den självständiga tjejen jag en gång var är som bortblåst....Känner mig ensammast i världen att somna utan min älskling bredvid mig (fyfanvilkentöntjagär). Det är ju ändå inte mig det är synd om, inte jag som blivit av med blindtarmen. Kändes så sorgligt att vara på sjukhuset förut, bland massa sjuka människor, en del mer sjuka än andra. Obehagligt på något vis, gillar verkligen inte sjukhus.
Men nu ska jag inte bli allt för dramatisk, nu handlade ju om blindtarmen och min sambo får ju komma hem imorgon...Tack gode gud för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar